Visst är de väl tråkigt att man får rätt i slutändan, jag har ju bara gått

och väntat på de stora rejäla bakslagt med Steelan. 

Men man blir lika ledsen, arg, uppgiven och förtvivlad när de väl kommer, FAST

man vetat att de ska komma frågan är bara när. VARFÖR ???!!!

Ingen bra dag idag tanken var från början att lasta Steelan och köra henne till ridhuset

för att filma henne i linan och riden i alla gångarter, tanken var att de kanske är lite lättare

att sälja henne då och till hjälp skulle mamma med, ja inga problem tänkte jag för sist

gick hon på släpen direkt här hemma och även hos vet efter ul på dygn 89.

Så fel så fel allt kan bli och gå................  

Började så fint som sist, vägrade gå in i stallet, börjar ju bra el hur?!

Fram med pisken japp sen gick hon in bara jag visade den.

Skulle lasta henne sen då, vi lastar alltid henne med handduk för ögonen för 

de går inte att lasta henne vanligt utan, men så fel. Började med som förr i tiden

slänga sig bakåt, i sidled resa sig och spark mot en (de värsta JAG vet) och så fortsätte de

till jag inte orkade hålla henne en gång och hon slet sig, ja ni kan ju tänka er en häst i sken från släp med

handduk för huvudet, jodå tror ni hon stannar för att hon inte ser ????

Då känner ni inte Steelan nä då springer på som en tok, sprang igenom trästaketet i paddocken,

sprang igenom tre eltrådar med pinnar och hinderbommar ivägen så ni kan ju tänka er hur spännande

de var innan jag väl fick fatt i en häst som hoppat ur skinnet p sig själv och var långt borta i de blå

gick inte att få kontakt med henne överhuvudtaget och ja hon ÄR farlig när hon blir sånhär för hon går genom

berg och bryr sig inte om isfall hon skadar sig som andra hästar gör hon blir helt blockad.

För att göra en tråkig förmiddag kort så efter 2,5 timme så får MAMMA iaf henne att gå in i släpen

även o hon nästan slänger sig ut igen.

Visst blir man så jäkla glad att man har häst då och all tid man lägger ner och 

säskilt när man ser resultatet av de hela. INGET WHAT SO EVER.

Lägg märke till att jag skrev mamma för jag hade ärligt kunnat bara stå och slå och slå och slå på

henne så jäkla arg och frustrerad var jag så jag kunde inte ta i hästen

(tur man har en inre spärr som hindrar en)

Stunder som dessa när man sitter och funderar på vad som hänt och varför

då finns liksom ingen glädje i hästägandet, någon som känner igen sig???

(annars är jag ute o reser helt klart!)

Låter ju hemskt när man skriver ner sina känslor och tankar såhär men jag tror

att om vi alla rannsakar oss själva så har vi nog alla ngn gång känns samma frustration 

som jag gjorde idag, samtidigt så får jag se de som så att de

förhoppningsvis väcker lite tankar och funderingar hos mig själv och att jag tar lärdom av detta.